Summa sidvisningar

onsdag 8 mars 2017

Gnällig som fan

Efter flera år är jag tillbaka här, varför?
Ibland måste man få skriva av sig om vissa saker, när det känns sådär förbannat hopplöst igen.

Min mage har varit min akilleshäl i många år, en nästintill konstant smärta som vissa dagar är mer än vad jag klarar av.

Efter flertalet besök på Gyn (ja, för är du kvinna så kan det ju bara vara gynekologiskt eller hur? vi kvinnor har ju inte andra organ?) har det i princip varje gång konstaterats att alla mina besvär inte beror på något eftersom de inte hittat något vid undersökningarna, bortsett från en gång, då hittade man en cysta på ena äggstocken som opererades bort. men de kunde inte förklara mina tidigare besvär eller ej heller besvären som kommit tillbaka nu.

Jag blev vid den operationen även undersökt för endometrios eftersom jag har alla symtom, men ingenting hittades.
Efter års sökande på en förklaring kändes det som ett slag under bältet att ytterligare en gång inte veta vad som är fel.
Jag inbillar mig inte smärtan, men sjukvården har nästan fått mig att tro det.

Deras approach gentemot mig när de kommer in i rummet och säger att de läst min journal och ser att jag sökt flera gånger innan får mig att känna mig så liten, obetydlig och värdelös. Det känns nästan som att de i förväg har tänkt att "hon är en hypokondriker, bara bevisa att ingenting är fel och skicka sedan hem henne"

Senaste gången var nu i söndags, jag och min man var på barndop och jag kände hur smärtan sakta eskalerade i magen, jag är van vid att nästan alltid ha lite ont så jag blir inte orolig. Vi gjorde som vi hade planerat, åkte till gymmet sedan vidare till ett par vänner för att äta middag, under kvällen ökade smärtan och framåt midnatt var den så stark att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag och min man valde att åka till akuten (och alla som verkligen känner mig vet att jag sätter mig inte på akuten mitt i natten och jag verkligen inte mår bra) fick ett bra bemötande av sköterskan som gjorde triage. Vi fick sedan gå vidare till ett annat väntrum och invänta jourhavande läkare som faktiskt kom redan efter en halvtimmes väntan.

Väl inne på undersökningsrummet börjar läkaren förkalara för mig att han läst igenom min journal och sett att jag sökt innan för liknande besvär.
jag blir ombedd att klä av mig från midjan och ner för att han ska kunna göra en gynundersökning, vilket jag inte längre har ont av efter alla undersökningar jag fått göra...
han börjar med att klämma på min mage och känna, det gör så ont, jag kramade min mans hand hårdare än jag någonsin gjort innan, hela undersökningen var så otroligt smärtsam men ytterligare en gång, inget fel hittades.

Jag fick recept på smärtstillande och blev hemskickad, igen...

jag kände (och känner fortfarande) sån uppgivenhet. Ingen vet vad som är fel, ingen lyssnar eller ta mig på allvar.

Av alla dessa gångerna är det ingen inom sjukvården som har kommit på tanken att hjälpa mig vidare heller, när felet inte hittas ger man lixom bara upp.
Och det är precis det jag själv har gjort nu, gett upp. Jag orkar inte mer, känns som att predika för döva öron.

De skickar hem en med smärtstillande för att man ska bli tyst och de ska slippa mig ett tag framöver.

jag vet inte längre vad jag ska ta mig till eller vilken väg jag ska gå för att få hjälp, eller har de kanske rätt, inbillar jag mig alltihop? inbillar jag mig kramperna som gör att jag tappar balansen, hjärtklappningen och blodtrycket jag får av smärtan? Kanske även inbillar jag mig att jag ibland spyr av att jag har så ont?

Jag vet ingenting längre, de verkar känna min kropp bättre än jag, de som inte ens vill ha med mig att göra