En växande ångest i min kropp. Ett hat som äter upp mig inifrån. Vad finns egentligen kvar av mig?

Jag känner inte för någonting längre, inget alls. På morgonen när jag vaknar så gör det ont att bara öppna ögonen, och känslan av att fortfarande leva är hemsk. Vem skulle egentligen bry sig om jag försvann? 6 miljarder människor på denna jord, mitt liv gör ingen skillnad och det finns många som är bättre.

Känslan av att vara omgiven av folk är inte tillfredsställande. Jag vill vara ensam, gräva ner mig i mitt svarta hål och aldrig mer komma upp ur det igen. Låta den bli min död, min grav.

Jag vill krossa min spegel för att slippa se den retarderade varelse som ska vara jag. Den sjuka och psykiskt instabila människa som inte vill visa sig för någon, inte ens mig själv. Krossa spegeln och känna blodet rinna ner för min arm och njuta av känslan, känslan av endorfiner och adrenalin i en kraftig mix.

Du som läser det här måste verkligen tro att personen bakom skärmen egentligen borde vara inspärrad i ett madrasserat rum , och tvångströja på, på någon av psykets stängda avdelningar.

Du får tycka precis vad du vill, din sanning är inte min sanning.

Cha Cha ;*

-Hur är det med dig idag då?
-Jo tack, bra...

Nej Pernilla, Nu får du helt seriöst sluta ljuga...

Men säger jag inte det som de flesta av er vill höra när ni frågar? Typiskt svenskar som frågar
utan att egentligen bry sig.

Om jag skulle berätta hur allt ligger till, känslor, funderingar och andra filosofier
så skulle ni stänga era öron och inte lyssna det minsta.

eller något annat vi svenskar är duktiga på är Jantelagen... nej men gud! Tro för fan inte att du är något
det kan ju vara farligt...

"Vi säger vad vi vill
men knappt så högt att någon hör
vad det är som vi vill
för en svensk tiger som han bör"

Varför lyssna så mycket på alla andra? jag gör inte det.

alla ni som försöker bestämma hur jag ska se ut, säga tycka, tänka, med mera,
jag ger er mitt långfinger!

Jag vill tillbaka till en tid då allt var bättre, då jag var liten och inga problem fanns.
Då höjden av smärta var när man ramlade och skrapade upp ett knä.

En tid när allting var som det skulle och man var lycklig.
man hade alltid någonting att göra och folk tyckte att man var så liten och söt.

Jag börjar tveka på om jag vill bli äldre, vill bli omhändetagen och älskad.
precis som när jag var liten.

Även om man har barnasinnet kvar så hjälper ju inte det direkt...
Men ingen har någonsin påstått att livet är lätt.

Bara att förtsätta kämpa. En kamp om mognad, kunskap och ett väntande vuxenliv....

Jag orkar inte hålla allting som händer mellan oss hemligt.
jag förstår att jag måste för annars kan saker och ting gå riktigt snett...

Men jag vill inte hålla käften längre, jag vill skrika och hoppa av lycka!

jag vill visa världen vad du betyder för mig, och hur bra du får mig att må.

när du håller om mig stannar tiden, och jag hoppas att den aldrig ska starta igen.

:) namn förblir hemligt. ett bra tag till :)

Ibland har livet verkligen en tendens till att kunna suga.

Men jag antar att jag helt enkelt bara tänker en aning för mycket. Tänker på hur mycket jag saknar tiden innan allt förändrades.

Men livet handlar väl om just det, förändringar.
ibland positiva, ibland negativa. Tror dock på att negativer saker måste inträffa för att man någonsin skulle kunna uppskatta det positiva.

Jag menar, skulle vi vara lyckliga över att vara frisk om vi aldrig hade varit sjuka?
om välmående vore en självklarhet så tror jag vi hade dittat något nytt att klaga på

efter regn kommer solsken :) efter vinter kommer vår ...

jag mår faktiskt helt okej, och jag har planer på att köpa en ny, mycket bättre gitarr :D funderar på en Fender :D halvakustisk

varje dag kommer du och
fråga hur jag mår
varje dag svarar jag
med samma vädjande tystnad att allt e bra
men inom mig känner jag att någon
gräver djupa kanaler i min
gallskrikande själ
svullnaden växer i bröstet
och jag slåss
men har ingen aning om
mot vem

och jag har en kronisk värk i andetagen
en molande ångest i magen och mina nödrop
bankar bakom pannbenet, klöser
och vill ut.
och dessutom kan jag inte sova om natten

så snälla,
se mig!
se mig!

låt mig inte kriga ensam

skönt att du mår bra
säger du reser dej
och går.

Sweet 50's

idag var det 50'tals tema i skolan.

hade en konsert/ tävling. blue suede shoes FTW!

självklart kom min grupp på förstaplats och vann hela skiten. en aning otippat.

jag tyckte själva framträdandet gick sådär... alla grupper var ju självklart grymma :)

det är så att jag har min girls att tacka för vinsten, ni var verkligen grymma!

:) hay and goodbye