A strange thing called Love.

3 små ord. Lätta att säg, men dock inte lika lätta att mena.

3 Väldigt starka ord. Ord som du aldrig ska använda om du inte är säker.

3 ord som knappt kan beskriva känslorna för någon eller något.

de 3 orden jag syftar på just nu är "jag älskar dig". Folk säger ofta de orden utan att mena dem.
Vad är meningen? Varför säga orden om man inte menar dem?

Hur visar man sin kärlek till någon? För mig kan det vara småsaker som får vardagen att kännas extra härlig. Kramar, pussar blommor? eller ibland kanske bara en hjälpande hand?

alla har någon som älskar dem. Jag har många som jag älskar, men jag älskar många av dem på helt olika nivåer. Syskon, föräldrar och övrig släkt, vänner, Pojkvän och en del fler till och med.

Kärlek är den absolut bästa gåvan vi har. Förmågan att kunna älska någon och att bli älskad av någon.

datorförbud...

hejsan hoppsan :) jag antar att titeln förklarar en hel del. Ja, det är sant, jag har datorförbud. Eller egentligen inte... Mamma har tagit min dator eftersom jag inte har rkat städa mitt rum... xD annars funkilerar väl allt annat, I guess? :) Jag är inte singel längre :) känns helt underbart, Han känns helt underbar. Just nu snodde jag min systers dator en stund för att jag inte hade skrivit på ett tag... jag har inte så hemskt mycket att säg, ville bara meddela läget. Återkommr när jag har något viktigt att säga er. Peace!
Daniel, Min Daniel (L)

Jag klara inte det här längre :/ erat jävla skitsnack tar verkligen kål på mig!

jag måste tillbaka, få tillbaka gamla rutiner som jag dock har tänkt sköta bättre denna gången,

jag förstå att ni alla har starka viljor, men i slutänden är det ju faktiskt mitt liv det gäller, eller hur? jag vill att folk ska lyssna på mig, jag vill göra min röst hörd och jag är trött på känslan av att jag skriker i ett fullpackat rum men det finns ändå ingen som hör. Och dom som verkligen hör mina skrik och rop efter hjälp förstår ändå inte. jag hoppas att ni någon gång kommer tänka på vad som egentligen är bäst för mig.

det här har varit en lyckad kväll. Träffade "han". och det känns jättebra! (vill dock inte nämna något namn innan det är officiellt, eftersom denna gången ska det bli på riktigt!). hände inte så mycket, men det hände ändå mer än vad jag någonsin vågade hoppas på. Jag är lycklig, en känsla som inte är speciellt vanlig i mitt liv.

Jag hoppas att det här kommer bli bra, jag vill det och jag är uppfostrad med att om man tänker positivt så blir det så, samma sak om man tänker negativt...

nu är klockan ganska mycket och jag sover hos Johanna, min underbara vän inatt :) vi ska ha kul och snacka hemlisar som bara tonåringar kan sen ska vi somna och sova som fan. Jag hoppas att ni alla får en bra fredagsnatt och att ni sover gott när ni väl beslutar er för att sova. ta hand om er, för DU är det bästa som DU någonsin kommer ha, och det enda som e säkert e att du alltid har dig själv. kanske inte så visa ord, men för en gångs skull så känns det som om jag verkligen förstår mitt eget budskap.

Guten Nacht, sov gott :)

Eng. uppsats

My new path of life.

It was the summer between junior high and high school, I can still remember everything as if it was yesterday. This was going to become the most important time of my life…

It was a warm day in the middle of June 2008. I had suffered from depression for a while, the time that I had spent in darkness felt like a hundred and thousands of years and I only wanted to give up.

But something really changed my mind; you don’t have to believe in my words, even though I am telling you the truth and nothing else.

I was walking down by the beach, or no, I was running. What did I run to? I had no clue, but now afterwards I know that I tried to escape from myself. I ran and ran and ran. I had nothing to live for, everyone was hurting me and I just couldn’t stand that pain any longer. I decided to jump, yes, commit suicide. I started to climb, climb and climb even higher and faster upwards. I knew one thing; I had to do it as fast as I could before I changed my mind. The cliff was sharp as a knife and blood from my hands was now running down my arms. “Does it matter?” I thought. I will be dead in a few minutes anyway. Then I reached the top of the cliff. I stood still for about a minute and just admired my view. The sun was setting and the world was so beautiful. I loved Mother Earth and her beautiful nature. The world was so innocent; it felt like it would never hurt me. I took three steps forward, and I was now standing on the edge. I had made up my mind; I couldn’t find my reason to live. But why did I hesitate? I wasn’t afraid of dying. I took a deep breath and just as I was about to jump I changed my mind and I felt that I needed two more minutes to think about my decision. But when I finally had made the decision to wait a strong wind came and blew me off the cliff. It was less than a matter of seconds but I succeeded to grab the cliff edge with both of my hands. My poor hands were bleeding again, and this time they were bleeding more than ever. My hands got all wet and slippery by the blood, and just when I was about to lose my grip totally an old man with a long gray beard reached me his hand. I took his hand, but he wouldn’t pull me up. He gave me two choices number one was; He would help me up on the condition that I promised to take care of my life and try to seek happiness. Choice two was; to let go and fall. I knew that no one could save me then, not even the best surgeon in this world.

This was not a hard choice to make. I choose life, because we are on this earth to live our lives. And if you die, you can never turn back again. My life is more happy and joyful now. And I only want to say thanks to that old man. But he disappeared, he came from nowhere and then he was just gone. After this incident I do believe in guardian angels.

Finally!

***

Äntligen känns det som om saker och ting börjar lösa sig.

Jag känner mig lycklig och allmänt välmående idag. Det som har hänt tillhör det förflutna och jag är så förbannat trött på att stå på samma jävla ställe och stampa, dag efter dag, vecka efter vecka. Nu får det vara nog och bli nya tag.

I fredags träffade jag en kille på en fest hos en kompis, väldigt söt, smart, snäll och trevlig.

Det känns som om jag börjar komma över Tobias... ÄNTLIGEN! Han jag träffade frågade om min msn och han fick den, 2 dagar senare hade han mitt nummer med.... :)

Vi sms:ar väldigt mycket och han är väldigt bra för mig tror jag. Han är visserligen bara ett år äldre än mig, men i detta fallet så tror jag inte att det gör särskilt mycket. Vi är ganska lika på många sätt och det känns som om vi har ganska mycket att prata om.

Det jag gillar med den killen är att han vågar verkligen vara sig själv och är verkligen inte någon player. Han kanske är bra för mig? Vad vet jag? jag tror iaf jag är beredd att ta chansen om den kommer :)