mitt blod, min DNA mitt arv, MIN PAPPA!

6 månader och 12 dagar 10 timmar och cirka 20 minuter.

så lång tid har det gått sedan du försvann från oss i somras. Om det hade varit möjligt så hade jag gjort allt i min makt för att få tillbaka dig. Och jag har verkligen förstått uttrycket "Don't know what you've got 'til it is gone". Alla hårda ord jag sa till dig, om tiden hade gått att spola tillbaka så hade jag tagit tillbaka alla dom sakerna.

Jag kommer ihåg tiden då jag var liten och vi bodde i Halland. Jag saknar det livet med den stora gården och alla djuren vi hade. Och alltid när jag hjälpte dig med saker och ting eller bara spenderade tid dygnet runt, vi var oskiljaktiga och jag skulle betala vilket pris som helst för att få dig tillbaka för en dag så att jag kan förklara de här känslorna och orden mellan 4 ögon, men det svider och gör ont när man inser att man måste leva i verkligeheten och gå vidare i livet.

Jag har alla minnen kvar men jag är så fruktansvärt rädd för att de kommer blekna bort i framtiden. Som alla foton, Fotografier och minnen bleknar, det är fakta.

Just nu känner jag väldigt mycket tacksamhet, för att fick 2 väldigt bra föräldrar som älskade varann och det var verkligen "Tills döden skiljer oss åt".

Ni andra som läser min blogg, många tycker säkert att jag är knäpp när jag erkänner att jag tror på andrar och en "andra sida" fast dock inte himlen. Men älskade pappa, jag vet att du är vid min sida, har fått bekräftelse på det många gånger. Lämna mig aldrig, jag har alltid känt mig trygg i din närvaro och det känns skönt att tro på att du fortfarande finns med mig.

men till dig säger jag som mamma hade sagt, "tills döden skiljer oss åt, och även efter det"

Vi ses i Nangijala

Föralltid pappas flicka

Celibat? det vore nog det bästa...

Tobias,

För tillfället känns allt verkligen bara hopplöst...

Jag kan inte förstå att eller hur det kunde bli såhär, men allt jag vet är att det är inte såhär någon av oss hade tänkt att det skulle bli eller vill ha det.

Känslor kan man inte styra över, det är jag väl medveten om men var det nödvändigt att ge mig falska förhoppningar som du sedan krossade rakt i ansiktet på mig?

Jag är så förbannad men mest på mig själv faktiskt. Hur kunde jag tro att det var mig du ville ha? Jag satte vår vänskap på spel innan idag och jag var inte särskilt snäll mot dig, varken jag eller hon den andra, som är en av mina vänner. Vi pressade dig något enormt och jag ber om ursäkt för det. Du och hon vet lika väl som jag att det jag gjorde var inte likt mig och det var verkligen inte min avsikt att det skulle bli såhär.

Ett år har gått och jag kan fortfarande inte släppa taget om dig. Känns kanske jobbigt för dig att höra dom orden. Men nu har jag insett det faktum att jag inte har något annat val än att acceptera att ni två älskar varann och att det inte finns något jag kan göra åt det. Det svider väldigt hårt inombords, men jag har blivit sviken förut så jag kommer nog överleva det här med. Det som inte dödar härdar, sägs det.

Ni som verkligen känner mig vet hur mycket problem jag har haft i mitt liv, mobbning, våldtäckt, falska vänner och sen att min pappa dog för ett halvår sen gör inte allt bättre. Jag har strävat efter att bli lycklig så länge, men jag tror att man inte blir det av att måla upp visioner om lycka framför ögonen. Jag tror man måste leva i nuet och tänka positivt, men hur lätt är det egentligen med alla bakslag som blir hårdare och hårdare? Och såren då, som alla människor utan konsekvenstänkande har gett mig, försvinner dom såren? Kanske, det är möjligt att tiden läker dom men tiden suddar inte ut mina ärr som sitter så djupt ner i själen att ingen kan förstå.

Tobias, min kära vän, du är en av mina bästa vänner och jag önskar att jag har dig vid min sida föralltid... jag är glad över att du känner att du kan lita på mig och att jag kan lita på dig. den vänskap vi har kan INGET någonsin ersätta, försvinner du ur mitt liv så bryter jag ihop totalt. Lämna mig aldrig för du är något av det bästa jag har i mitt liv och jag vill att det ska förbli så!

confused. . .

Jag vet inte vad jag känner för tillfället. jag känner mig tom, förvirrad och utmattad.

Men varför? Jag kan inte förstå, har har inte lust med något just nu. killar, kompisar, familj? NEJ... jag vill bara vara i min ensamhet just nu, för tillfället behöver jag nog hitta mig själv en aning. känns som jag glidit bort från mig själv. vet att det låter konstigt i era öron, men, jag hittade mig själv för ett tag sedan men jag har förändrats sedan dess.

Jag förändras hela, hela tiden. Tillhör det med att bli äldre eller? Jag fick en fråga innan som löd; "förstår du dig på dig själv?" och jag svarade "nej är det meningen?" är det egentligen meningen att man ska göra det som tonåring i denna världen? en värld som är så käpprätt åt helvete att ingen förstår någonting längre? En låt med text som beskriver bland annat vad jag menar är Lars Winnerbäck - Du gamla fria nord och bästa delen är "varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig."

Vad är det egentligen vi gör mot vår värld? Den som våra förfäder, och våra förfäders förfäder kunde hålla ren och fin håller vi just nu på och förstör med kärnkraft, oljeutsläpp, industriområden, fossila bränslen och annart skräp. Nu borde det väl ändå vara dags för folket här att skärpa sig? jag har tillochmed gett mig själv en tankeställare nu, och jag ska ändra på mig, men ni behövs med!

"En resa på 1000 mil börjar med ett enda steg"

det är allt jag har att säga för inatt, sov gott allesammans och ta hand om er (:

MVGuppsats , skolarbete, svenska

Vad är hat?

Om man slår upp det ordet på wikipedia så står

det följande;
”Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla

vid föreställningen om hatets föremål och som

yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.”

Hat är en stark känsla och ett väldigt starkt ord. Ett ord så starkt att det ibland inte borde få användas i vissa sammanhang. Men hur känns det egentligen att hata någon och vad innebär det? Hat kan vara ledsamhet, ilska och aggressioner. I min mening finns det inget positivt i att hata någon eller något och det leder oftast inte till att något blir bättre. Känslor av ilska och ångest så starka att de inte kan beskrivas, för mig är det hat.

Jag har lätt att säga ”jag hatar dig” utan att egentligen mena det. Det måste gå långt innan jag kan säga att jag hatar en person och mena det. Det finns en person jag kan säga att jag hatar, men bara en. Han gjorde mig illa, folk säger att tiden läker alla sår det må vara sant, men tiden suddar inte ut några ärr. Han gav mig men för livet och det är något jag måste lära mig leva med, för jag själv blir inte lyckligare av att gå runt och tycka synd om mig själv när jag vet att han gjorde alla fel man kan göra. Det finns även saker som jag hatar som tillexempel cancer, svält, misshandel, djurplågeri och andra fenomen som i min värld inte borde få existera. Och när är det egentligen rätt att hata någon? Är det någonsin rätt? För mig beror det på, har någon gjort mig eller mina nära riktigt illa så hatar jag den eller dem utan tvekan.

Självklart kan hat få följder med. Jag syftar inte bara på att man inte mår bra själv av det, utan även att adrenalinet som produceras kan göra dig så förbannad att du slår ner någon du hatar. Vem får egentligen mest problem? Är det jag som slår eller är det han som blir nerslagen? Självklart är det ju jag som slår som får problemen. En långvarig ilska bränner sönder dig själv inombords, så som Buddha lär ha sagt att allt hat, ilska och negativa tankar kan liknas vid ett glödande klot som du håller i handen. Ju längre du håller klotet i din hand, desto mer skadar du dig själv.

Världen är full av människor som hatar utan anledning. Människor som dömer efter ålder, hudfärg, kön, religion sexuell läggning och mycket mer. Men vad vinner man på att döma?
En afrikan blir inte mindre svart bara för att du tycker det. En homosexuell eller bisexuell person blir inte heterosexuell av ditt hat. Min mamma fick mig att läsa grottliknelsen av Platon. Där förstår man uttrycket ”min sanning är inte din sanning”,
t.ex. att örnen som flyger ser vår värld ut sitt perspektiv och grodan som hoppar på marken ser samma värld ur ett helt annat perspektiv men ingen av dem har fel, för det är samma värld fast från två helt olika vinklar.

Men vad är motsatsen till hat? Det tycker jag är en otroligt svår fråga. Dem flesta skulle nog faktiskt svara kärlek, men jag är inte hundra procent säker på det. Jag har funderat lite på om likgiltighet skulle kunna vara motsatsen, eftersom hat och kärlek ligger så nära varandra men efter lite betänketid så drog jag slutsatsen vid att kärlek och hat är varandras motsatser och Likgiltighet ligger i mitten. Föreställ dig att kärlek ar vitt och hat är svart, då är ju likgiltigheten grå. Kärlek är det mest positiva som finns och hat är det mest negativa som finns.

En mycket onyttig men ändå trevlig helg :)

Jahapp :)

(bilden föreställer en witch i spelet left 4 dead)

Då började ju helvetet igen :/ skolan börjar 08.15... men jag tror faktiskt att jag kommer överleva det :D

Helgen har väl varit minst sagt underbar, dock inte så bra för min lilla kropp...

Var med två underbara killar, även mina 2 bästa kompisar, Pontus a.k.a. Kane, och Tobias a.k.a. Roth (: Lan natten mellan lördag och söndag jupp jupp. därför mår inte min kropp bra, eftersom jag har rejäl sömnbrist nu :P haha jag borde verkligen gå och lägga mig nu när jag ser på klockan... men njet... för nu ska jag spela left 4 dead sådeså ha det absolut bäst och var väääldigt rädda om varann

SwaLLowThePain

Varför blir man inte accepterad om man inte ser ut som alla andra?

För en vecka sedan rakade jag av mina ögonbryn, färgade håret svart och började sminka mig svart med. Efter 2 timmar i skolan hade jag redan tagit emot mer skit än vad någon som ser ut som en ”medelsvensson” gör på hela sin högstadietid. Det här gör mig bara förbannad, för vem har rätt att döma mig bara för att jag inte vill se ut som en i mängden? Vilken idiot har bestämt att man är en bättre människa om man inte vågar sticka ut? Själv så tål jag skiten som folk ger mig. Jag ser ut så här, det är min kropp och mitt val. Om folk inte kan hålla sina åsikter för sig själva så tycker jag bara synd om dem.

Hur ska man se ut då? Ska man se ut som alla andra tjejer med för mycket brunkräm, stora bröst och en så smal midja att hon nästan går av på mitten? Hur kan man överhuvudtaget tycka att det är vackert? Jag tror att många flickor blir påverkade av skönhetsidealen redan i tidig ålder, för hur många småtjejer vill inte se ut som deras nyaste och finaste Barbie? Om Barbie var en levande kvinna skulle hon vara 180 cm lång och väga 39 kilo.

Är det media som gör att vi tjejer mår så dåligt och har en känsla av att vi inte duger, är snygga nog eller bara inte räcker till? Jag tror det. Jag tror att man blir så påverkad av tidningar, filmer, reklam, med mera. Ingen annan kan bestämma hur jag ska klä mig, ha håret eller sminka mig. Jag ser upp till folk som vågar vara annorlunda och sticka ut, folk som inte bryr sig ett dugg om vad andra säger.

Jag har gjort en del research. Och jag hittade en sida som handlade om skönhetsideal. Den handlade om 4 ungdomar på Katedralskolan i Linköping som hade intervjuat folk i sin egen ålder, och det visade sig att 70 % av ungdomar i åldern 16-18 påverkas av medias skönhetsideal. Men betydligt fler tjejer tycker att den påverkan är negativ. Tjejerna är också i större utsträckning än killarna missnöjda med sitt utseende.

Hur ska man då få folk att förstå att det inte spelar någon roll vad media säger, utan det enda som betyder något är det man själv tycker. Känner du dig snyggast och samtidigast mest bekväm i ett plagg så ta det på dig, för efter allt så är det du som ska trivas och inte dina vänner. Strunta i vad andra säger till dig. Låt andras ord rinna av dig som vatten på en gås.

Hat, min livsstil.

Varför?

Hur kan det nu komma sig att jag aldrig lär mig av mina misstag?

Ett snedsteg och jag är tillbaka där jag en gång började,

tillbaka på ruta 1 som så många brukar beskriva det.

Jag blir nog aldrig av med mitt självdestruktiva beteende, aldrig.

Jag har, ända sedan jag var mycket liten,

haft ett behov av att skada mig själv på olika sätt.

Nu börjar jag undra, är det så att jag har otur bara eller är jag beroende av den själsliga smärta som jag själv orsakar? Jag kämpar och kämpar, dag ut och dag in och vissa dagar mår jag så dåligt att jag måste kämpa för att ens klara av att stå på benen.Ibland känns det som att livet inte har någon mening, vad är meningen med att vara ensam, övergiven och helt enkelt sämst? Inget det finns ingen mening