För varje dag som går blir saknaden större och större. Det går inte ens en halv dag utan att jag tänker på hur mycket bättre allt vore om du var här.
Pappa, jag saknar dig något fruktansvärt och det är först nu, ett år senare som jag börjar förstå på riktigt att du verkligen är borta och aldrig kommer tillbaka mer.
det gör så jävla ont i mig, jag känner mig tom! det borde man väl egentligen göra när personen som står en absolut närmst försvinner för alltid?
Kommer ihåg första veckorna utan dig så väl. När du dog så tog jag din kudde och hade brevid mig dygnet runt, för den luktade du. När en kompis senare tog den på min tjejkväll så blev jag skitförbannad. men det kunde ju inte hon veta.
då hade jag i alla fall någonting som påminde om dig mer, nu har jag ingenting längre. Inget!
FANFANFAN! VARFÖÖÖÖR!? varför blir det svårare och svårare att leva för varje dag som går?
Den senaste tiden har jag tänkt ovanligt mycket på dig.
men vad tjänar det till? Du kommer ju aldrig tillbaka.
För alltid pappas lilla, lilla flicka!
Om det kan vara till någon tröst så är du inte ensam om att känna så här. Hur många gånger har inte jag ställt denna frågaVARFÖR???
SvaraRaderaVarför lämnade du oss o mig mitt i livet, varör lämnade du mig ensam att ta hand om två tonårsdöttrar. VARFÖR?????
Det var ju nu vi skulle börja leva och njuta av varandra och av vad livet har att ge.
Vi kanske aldrig får något svar.....