Jag vill tillbaka till en tid då allt var bättre, då jag var liten och inga problem fanns.
Då höjden av smärta var när man ramlade och skrapade upp ett knä.

En tid när allting var som det skulle och man var lycklig.
man hade alltid någonting att göra och folk tyckte att man var så liten och söt.

Jag börjar tveka på om jag vill bli äldre, vill bli omhändetagen och älskad.
precis som när jag var liten.

Även om man har barnasinnet kvar så hjälper ju inte det direkt...
Men ingen har någonsin påstått att livet är lätt.

Bara att förtsätta kämpa. En kamp om mognad, kunskap och ett väntande vuxenliv....