En växande ångest i min kropp. Ett hat som äter upp mig inifrån. Vad finns egentligen kvar av mig?
Jag känner inte för någonting längre, inget alls. På morgonen när jag vaknar så gör det ont att bara öppna ögonen, och känslan av att fortfarande leva är hemsk. Vem skulle egentligen bry sig om jag försvann? 6 miljarder människor på denna jord, mitt liv gör ingen skillnad och det finns många som är bättre.
Känslan av att vara omgiven av folk är inte tillfredsställande. Jag vill vara ensam, gräva ner mig i mitt svarta hål och aldrig mer komma upp ur det igen. Låta den bli min död, min grav.
Jag vill krossa min spegel för att slippa se den retarderade varelse som ska vara jag. Den sjuka och psykiskt instabila människa som inte vill visa sig för någon, inte ens mig själv. Krossa spegeln och känna blodet rinna ner för min arm och njuta av känslan, känslan av endorfiner och adrenalin i en kraftig mix.
Du som läser det här måste verkligen tro att personen bakom skärmen egentligen borde vara inspärrad i ett madrasserat rum , och tvångströja på, på någon av psykets stängda avdelningar.
Du får tycka precis vad du vill, din sanning är inte min sanning.
Jag skulle bry mig mycket om du försvann. Jag är din mamma och älskar dig väldigt mycket även om du inte vill tro det. Men du stänger ute mig och jag vet inte hur jag ska nå dig.
SvaraRaderaKram gumman.
Här är en till som skulla bry sig :).
SvaraRaderaIbland får livet vara skit, man får gråta hysteriskt, det är helt enkelt okej att må dåligt. Tro mig, jag vet!
Nej vet du vad, jag tycker vi ska sätta oss ner och prata ordentligt nån dag. Denna svensken är inte så dum som hon ser ut nämligen ;).
Tills vi ses, skickar jag en stor kram.