wish you were here :(

(Skriven 3 dagar efter att pappa dog.)

Frågan är varför och svaret finns nog inte.
folk säger att allt negativt som händer har något positivt med sig,
men i den här situationen känns det svårt att se något bra med det hela. Känns svårt att försöka tro att det finns någon rättvisa i den här världen. 
Varför just du?
Hur länge till ska man egentligen orka?

Jag har sett en död människa. 
Den människan var min pappa, och jag önskar att jag inte behöver se den synen igen.
även om det var fridfullt och fint så var det ändå inte vackert.
jag satt och höll hans hand nästan hela natten innan och dagen då han dog, men just när jag skulle gå och göra mig iordning för att sticka på ett ärende så slutade han andas.
han dog i min mammas armar och han fick dö hemma. Hans önskningar slog in.

Jag kan inte känna mer än tacksamhet för att jag har fått så bra familj och uppväxt.
jag är stolt över dig pappa, allt du gjorde för mig och för alla andra.
folk som inte såg dig sista tiden hade bara bra minnen av dig när du alltid skrattade och var glad.
men vi som såg dig och levde med dig varje dag har sett andra sidor med, men du var ju mänsklig som alla oss andra.

Men det känns som om man lider av någon sorts personlighetsklyvning.
även om jag bad dig släppa taget så känner man samtidigt att man inte vill något hellre än att du ska ligga i din säng så man kan gå ner till dig och bara sitta och hålla dig i handen.
 

För alltid och alltid pappas flicka